När jag gick i högstadiet började mina aknebesvär. Jag hade inte ännu börjat sminka mig vid den här tidpunkten utan använde ett billigt 20-kronors täckstift ifrån H&M som var i en helt annan färg än min hudton för att täcka över finnarna. Visst var det jobbigt, men under den här tiden tänkte man väl att alla andra också hade finnar och att det skulle gå över när man blev äldre och gick i gymnasiet.
Det gick inte över på gymnasiet. Inte heller åren efter gymnasiet. Inte ens när jag började på universitetet.
Ingen berättade någonsin för mig vad man kunde göra åt aknen. Jag och en kompis som också hade akne provade oss fram bland Apotekets allra starkaste ansiktsvatten som skulle "döda" alla finnar, och täckte över med täckstift så gott som det gick. Det var inte heller något som pratades om alltför mycket, vad jag minns, bland eleverna. De som hade kraftig akne under högstadiet fick helt enkelt rida ut stormen. En storm som för säkert 70 % av oss som hade värst akne aldrig tog slut förrän vi fick medicinsk hjälp.
Min lillebror är i högstadieåldern och ska nu få börja äta Roaccutan/Isotretinoin och jag är VÄLDIGT glad för hans skull. Detta beror ju dock på att min mamma tagit tag i det och tagit honom till en hudläkare. Borde egentligen inte skolan (dvs. skolhälsovården) ha ett ansvar för detta? Man märker ju rätt bra om en elev bara har "någon finne" eller om den har extrem akne även om den är i värsta akneåldern. Dessutom lämnar finnar i tonåren också ärr efter sig. Jag tycker det är konstigt att inte skolsköterskan reagerat eller hjälpt till överhuvudtaget under min eller min brors skolgång, man var ju ändå där på hälsosamtal och dylikt lite då och då. Jag vet dock inte, det kanske inte är skolans uppgift. Vad tycker ni?
Kommentera